Îles de la Sociéte´, Sällskapsöarna

Vi lämnade Marina de Papeete och gick söderut innanför revet för att tanka vid Marina Taina. På vägen mötte vi Major Tom som seglat tillbaka till Tahiti för att hämta upp ett paket. Vilken otur och taskig tajming, vi som var på väg till Moorea där de låg. Efter tankning gick vi ut genom passet i revet och för första gången sedan vi lämnade Maquesas kunde vi rulla ut hela storen. Det var så skönt att ha en hel båt igen. På vägen till Moorea mötte vi en flock knölvalar som lekte i vattenytan. De är alltid lika fascinerande att möta valar. De är så stora men ändå graciösa och när de ska dyka visar knölvalarna hela sin stora stjärtfena. Det är så häftigt.

Vid Moorea ankrade vi vid revkanten vid Opunohu Bay. På eftermiddagen kom Casablanca och ankrade i andra änden av viken. Vi bestämde att ses dagen efter vid det som kallas för ”Stingray City”.  Efter en för oss tidig frukost (halv åtta) tog vi jollen och åkte dit. Martin, AK och deras fem gäster var redan där. Vi hoppade i vattnet och fick lite fiskbitar av AK som vi höll i våra händer. Rockorna kom emot oss och efter ett tag hade vi rockor runt omkring oss. Det var en riktigt rolig upplevelse men samtidigt lite spännande. Man har respekt för deras svans som har en tagg och tänker på vad som hände med Steve Irwin. 

Dagen efter hade vi ställt klockan på fem, strax före soluppgången, för att ta upp ankaret i det första gryningsljuset och segla mot ön Huahine. Det är nästan 90 distansminuter dit och tyvärr fick vi inte riktigt så bra vind som vi hade hoppats på. På eftermiddagen fick vi rulla in och gå för motor ändå hann vi inte fram innan solnedgången. Vid solnedgången såg vi återigen knölval utanför revet. Med hjälp av plotter, radar och vår mörkerkamera gick vi in igenom passagen i revet och ankrade utanför Fare på Huahines västra sida. Det var skönt att det här passet inte är så svårt att gå in igenom, det finns värre. Vi sov ut och dagen efter tog vi jollen in till byn för en promenad. Vid den lilla restaurangen vid bryggan träffade vi Asle och Ellen på den norska båten Sana som kommit in i viken under dagen. Vi blev inbjudna på drink på Sana vilket vi såklart tackade ja till. Efter promenad runt byn åt vi hamburgare på Izzy’s innan vi tog oss tillbaka till båten för att göra oss iordning för kvällen.

Baie d´Avea var vårt nästa mål. Viken ligger längst söderut på Huahine och för att komma dit går man längs insidan på revet. Ibland är leden rätt så trång, det finns sjömärken men de står ofta en bit in på revet så det gäller att inte gå för nära. Bäst är att navigera med ögonen för i solljuset talar färgen på vattnet bra om var det är djupt och inte. Naturligtvis gick solen i moln när vi skulle passera den smalaste passagen. Vi gick sakta och följde sjökortet på plottern och till slut var vi igenom. Det var tur att sjökortet stämde bra. Så är inte alltid fallet.

Här låg vi ankrade i nästan en vecka. Det höga bergen skyddade mot vinden och revet skyddade bra mot dyningarna som bröt i ett vitt skum vid revkanten. Dessutom nådde hotellets wifi ut till båten och efter att vi tagit en drink i baren hade vi tillgång till lösenordet. Vi gick promenader och ibland var vi på hotellets restaurang och åt. Efter ett par dagar kom båten Taipan in och ankrade bredvid oss. Det blev ett kul återseende med Kris och David som vi träffade för första gången på Fair Isle vid Shetlandsöarna. Vi seglade sedan tillsammans till Kirkwall på Orkneyöarna men har inte setts sedan dess. Vi har haft kontakt via facebook men vi har inte riktigt hunnit ikapp dem förut. Nu fick vi några trevliga kvällar tillsammans innan det på nytt var dags att ta farväl. Förhoppningsvis dröjer det inte allt för länge innan vi ses igen. Om inte annat så ska vi försöka besöka dem när de kommit hem till Albany på Australiens västkust. De har varit ute och seglat i 17 år och är sakta på väg hemåt.

På vägen till Bora Bora ligger ön Tahaa och där stannade vi några dagar. Här finns något som kallas för ”Coral Garden”. Ett fantastiskt fint ställe att snorkla på. Vattnet är väldigt klart och det vimlar av fina fiskar av olika slag. Vi snorklade här i ett par dagar och ett av de roligaste mötena var med en bläckfisk. Det var kul att se hur den på en sekund kan ändra färg och form för att likna en korall och gömma sig.

Från vår ankringsplats såg vi Bora Bora i fjärran och när vi fått nog av snorklingen seglade vi dit. Det blev en fin segling och vi hade fiskelinan ute hela tiden men tyvärr fick vi ingen fisk. Väl framme tog vi en mooringboj vid den kända restaurangen Bloody Mary´s. På Bora Bora får man i princip inte längre ankra utan är hänvisad till vissa områden där man har lagt ut mooringbojar. Dessa kostar nästan 300 kr per dygn men man kan betala 3 000 kr för en månad och då blir ju dygnspriset lägre. Vid Bloody Mary´s stannade vi i några nätter. Förutom att besöka baren tog vi cyklarna för att cykla runt hela ön. Så var i alla fall tanken men efter en tredjedel gick inte Jockes pyspunka att stödpumpa längre så vi fick fortsätta till fots. Vi gick nästan hela resterande vägen runt ön. Det blev totalt 1,2 mil till fots innan vi till slut gav upp och liftade på ett flak de sista kilometrarna men runt kom vi. Sällan har väl en sundowner smakat så gott som efter den promenaden.

Efter ett besök i den lilla staden flyttade vi båten runt ön till sydöstra sidan av Bora Bora. Vägen dit är väldigt grund. En lång sträcka hade vi inte mer än 10 cm vatten under kölen men väl på plats ligger man fint på 3-4 meters djup i det klara turkosfärgade vattnet. Utsikten är verkligen fin med Bora Boras höga berg i fonden. Vi tog jollen till ”the Aquarium” för att snorkla. Vattnet är fantastiskt klart och det är gott om färglada fiskar.

Runt hela atollen ligger många hotell där bungalowerna står på pålar i vattnet. På grund av Covid-19 pandemin stod de flesta alldeles tomma men man kan förstå hur mycket turister det kan finnas här ett normalt år. Vi kanske hade för höga förväntningar eller så är vi bortskämda efter att ha varit på så många fina ställen. Vi var lite besvikna och tycker inte alls att ön lever upp till epitetet ”den vackraste ön i Stilla Havet” men det är kul att ha varit där.

Efter en vecka bestämde vi oss för att segla vidare till Maupiti som ligger ytterligare 30 distansminuter västerut. Passet in till Maupiti har dock ett dåligt rykte och det sägs att man inte ska försöka gå igenom om det är högre dyning än 1,5 meter eller om det blåser mer än 10 m/s. Mindre dyning än 1 meter är det sällan på havet här. De stora dyningarna slår hela tiden in över revet och fyller på med vatten i lagunen vilket gör att det alltid är motström i passet där vattnet kan rinna ut. När vi nästan är framme kommer ett squall och vinden ökar plötsligt till 12-14 m/s. Det hinner dra förbi och vi hade inga problem att gå igenom passet men det var ganska strömt. Kanske 3-4 knop. När vi kommer in i lagunen möter vi kompisarna Ivar och Floris med båten Lucipara 2. De är på väg ut för de har fått tillstånd att gå till Nya Zeeland. Synd för det blev tredje gången vi precis missade varandra. Det hade varit kul att ta en sundowner tillsammans men det får bli en annan gång. Vi ankrade vid revet. Det ligger bara tre båtar här så det finns gott om plats. Vattnet är härligt turkosblått och vi ser rockor sakta simma fram längs botten och letar efter något ätbart.

Dagen efter tar vi jollen in till byn och går en promenad runt ön. Här finns inga stora hotell eller anläggningar med bungalows. Ett par pensionat finns på ön men det är allt så ön har behållit sin genuina karaktär till skillnad från Bora Bora som skymtar borta i horisonten. Byborna hälsar glatt när vi möts på vägen som går runt hela ön. Krabbor sitter och vaktar i sina hål och när vi närmar oss försvinner de snabbt ner och gömmer sig. Öns specialitet ska vara att tillaga kokoskrabba, något som vi ska försöka äta vid tillfälle. På andra sidan ön hittar vi en liten snackbar där vi kan fylla på energiförrådet men förutom ett ställe i byn har vi inte sett några restauranger. En lite märklig sak som vi såg här och som vi inte har sett förut var att de flesta hus har gravar på tomten. Någon kyrkogård såg vi inte så det verkar som att man begraver sina anhöriga vid hemmet.

I leden ut mot passet finns en så kallad cleaning station för manta rays. Det kan jämföras med en biltvätt fast här är det de stora mantorna som ibland står på kö för att få kroppen renäten från parasiter av små fiskar. Vi tog jollen dit nästan varje dag för att få simma med dem. Det är inte riktigt säsong för dem just nu men det ska ändå finnas några stycken. Tyvärr missade vi mantorna men såg massor av andra fiskar.

En vandring upp till toppen av berget stod också på listan, som vi ville göra, så en dag bar det iväg. Stigen slingrar sig uppåt och ibland behöver man använda rep för att ta sig upp. Men upp kom vi till slut och belönade med en fantastisk utsikt över lagunen.

Efter en vecka var det dags att segla till Raiatea som ligger på vägen tillbaka till Tahiti. Prognosen lovade halvvind vilket vi gillar. Skulle vi vänta längre skulle vi få motvind vilket vi helst undviker. Seglingen de 50 distansminuterna till Raiatea blev väldigt fin med lagom vind och inget regn.

Vi gick igenom det södra passet och förtöjde för natten vid en mooringboj. Dagen efter gick vi för motor längs insidan av revet och ankrade längst in i Baie Faaroa på öns östra sida. Här rinner en flod ut som man kan göra utflykt med jollen i. Vi åkte så långt det gick med jollen uppför floden. Där träffade vi André som med sin familj odlar frukt och grönsaker. Han visade oss familjens ägor och vi fick provsmaka olika frukter. En del konstigare än andra. Vi köpte både ananas, soursop och gurka. Med oss hem fick vi också gurkmeja och en frukt som vi inte vet namnet på. Vi har ju mest varit vid korallrev det senaste året så det blev en kul och för oss en lite annorlunda utflykt.

I väntan på ett bra väderfönster för att segla de drygt 100 distansminuterna tillbaka till Tahiti flyttade vi oss efter några dagar till öns huvudort Uturoa. Här finns lite butiker och restauranger och vi promenerade runt, fikade på konditori och hade det bra. Men mesta tiden tillbringade vi i båten. Vi ska ju snart flyga hem och ville försöka undvika att få Covid-19. Det vore ju himla trist att bli sjuk och inte kunna flyga hem. Vi tackade till och med nej till en sundowner hos Andy och Alison på Venture Lady. Ett mycket ovanligt val av oss.

Efter nästan en vecka fick vi ett bra tillfälle att segla till Papeete så på eftermiddagen den 24 november seglade vi iväg och kom fram morgonen därpå. Det blev en fin segling, månen var halv och gav ett fint ljus hela natten. Strax före solnedgång fick vi napp och drog upp en skaplig tonfisk som vi filéade och la i kylen. Vi ankrade i viken utanför marinan. Vågorna rullade in i viken så det blev en dag och en natt med en rullande båt, nästan så att man blev sjösjuk. Vi gjorde båten klar både ut- och invändigt för att stå på land själv en tid. Det kan ju bli en cyklon så vi tog ner biminin, all lös utrutning på däck plockades ner eller säkrades ordentligt. Jollen fick ett kapell över sig som skydd. Invändigt plockade vi undan och städade samt att vi tvättade alla väggar med vinäger för att minska risken för mögel. Den sista maten i kyl och frys åt vi upp men så var det ju den där nyfångade tonfisken. Totalt var det 5,5 kilo färsk tonfiskfilé. Det var lite för mycket för oss två att äta. På morgonen kom en äldre tandlös man paddlande så vi frågade honom om han ville ha tonfisk. Först trodde han att vi ville sälja fisk men när han förstod att han skulle få fem kilo med sig hem gratis blev han jätteglad och paddlade iväg med filéerna i en påse. Det är så synd att man inte kan språket ordentligt. Det hade varit kul att prata en sund med honom.

Upptagningen av båten på Technimarine gick väldigt bra och vi fick botten tvättad med högtryck så nu är hon fin igen. Vi bytte anoder och gjorde ren propellern så att allt är klart för sjösättning när vi kommer tillbaka i slutet på februari. De sista nätterna tillbringade vi på hotell i Papeete och på söndagen den 29:e påbörjade vi den långa flygningen hem via Vancouver och Paris. En resa som totalt tar 36 timmar. Det är ett år sedan vi var hemma senast så det ska bli så kul att träffa barn, släkt och vänner igen. Nu ska vi ha semester ifrån båtlivet ett litet tag. I slutet av februari reser vi ”hem” till båten igen och fortsätter vår resa. Vi vet inte om vi då kan fortsätta västerut eller om Covid-19 sätter stopp för det. I så fall stannar vi i Franska Polynesien ytterligare en säsong. Där finns så mycket mer att utforska så det kommer att bli bra det med, om det blir så. Vi får se. Nu pausar vi bloggandet och återkommer i mars med starten på nästa säsong. Vi önskar er alla en god jul och ett gott nytt år.

Cecilia och Jocke