Tikehau

Efter att vi sagt hejdå och på återseende till Anki och Sivert så lämnade vi Papeete och Tahiti bakom oss. Prognosen hade utlovat ostliga vindar men väl ute på havet märkte vi att det var mer ostnordost. Det tillsammans med den västliga strömmen gjorde att vi inte riktigt kunde hålla kurs rakt mot Tikehau. När vi närmade oss atollen Tetiaroa tänkte vi att vi kanske skulle ankra över natten där. Förhoppningsvis skulle vindarna ha en bättre riktning dagen efter. Atollen köptes av Marlon Brando på 60-talet efter att de hade spelat in Myteriet på Bounty. Vi passerade resortet The Brando som nu i dessa covidtider var stängt. Tyvärr fanns det ingen bra ankringsplats så vi beslutade oss för att fortsätta. Botten runt atollerna stupar brant ner i havet, bara en liten bit ut kan det vara flera hundra meter djupt vilket gör det omöjligt att ankra. Vi seglade på samma bog hela natten och på morgonen efter så gjorde vi ett slag och seglade till den lilla ön Makatea. Där skulle det finnas tre mooringbojar som man kan förtöja vid men när vi kom fram såg vi att alla var upptagna. Våra vänner på båten Hoodoo låg vid en av bojarna och de kom ut med jollen för att hälsa och prata en stund. Tydligen var det någon helgdag i Franska Polynesien så bojarna var upptagna av ett par katamaraner som anordnar charter.

Det var inte mycket annat att göra än att fortsätta mot vinden till Tikehau som vi kom fram till tidigt nästa morgon. I det tidiga morgonljuset tog vi sats och styrde mot strömmen in igenom passet. Strax innanför passet finns en bra ankringsplats där vi ankrade och åt frukost. Det är skönt att ligga still och att kunna duka upp frukosten på ett bord som inte lutar.

Vi stannade vid den här ankringsplatsen i fem dagar. Här kunde vi njuta av det turkosblåa vattnet och av att snorkla med strömmen in genom passet. Vattnet är så klart att man ser botten på trettio meters djup. Jocke gjorde några dykutflykter med det lokala dykcentret. Bland annat ett dyk i solnedgången. Det blir lite mer aktivitet under ytan när solen går ner. Bland annat kom en silvertip samt en skapligt stor tigerhaj och kollade in dem.

Efter dagarna vid passet seglade vi till den lilla byn Tuherahera. Här promenerade vi och kollade in omgivningarna. Efter allt stillasittande vid en längre segling är det skönt att få röra på sig. I den här delen av atollen ligger förutom byn, en liten flygplats och några små resort. Det är lite tråkigt att se att allt är stängt och man förstår att det måste sätta djupa spår i landets ekonomi. Turismen står normalt för nära hälften av BNP. Och andra sidan får vi stränder mm för oss själva. Men vi skulle nog ändå föredra att livet återgår till det normala igen.

Ett par distansminuter utanför byn ligger en liten ö, eller motu som det heter här. Här finns en så kallad ”manta ray cleaning station”. Hit simmar mantorna för att bli rengjorda av små fiskar. Mantorna ligger på kö för att få parasiter mm bortätna från kroppen. Vi ankrade bredvid den lilla ön och tog jollen till andra sidan för att snorkla. Tyvärr var det inga mantor där denna dag. Men det blev en kul utflykt i alla fall.

På eftermiddagen seglade vi till passet igen för det började bli dags att segla vidare. Att navigera inne i en atoll är inte alltid så enkelt. I farleden mellan passet och byn finns det sjömärken och grunden finns utmärkta i sjökortet. Om man seglar utanför denna led så är sjökortet i princip vitt och man får lita på att utkiken håller koll. Att solen är uppe är också en stor fördel eller snarare ett måste. Ofta använder vi satellitbilder att navigera efter på datorn. Här nedan ser ni exempel på hur det kan se ut på sjökortet samt på satellitbilden för samma plats.

• 

• 

Vi stannade vid passet i några dagar för att vänta in rätt vindriktning innan vi sedan seglade vidare till Rangiroa. Hajar av varierande storlek finns det gott om här i Tuamotus och särskilt i närheten av passen. Nästan varje gång man ska ta ett dopp kommer det en nyfiken haj fram för att kolla. Oftast är de dock under metern och vi är ganska vana vid dem vid det här laget.