Rangiroa

Rangiroa är värdens näst största atoll. Atollen är så stor att hela ön Tahiti skulle kunna få plats inne i atollen. Det finns två relativt smala pass på atollens nordöstra sida och genom dessa passerar enorma mängder vatten vid ebb och flod. Beroende på väder och hur tidvattnet är kan strömmen nå hastigheter på upp till 6-8 knop och orsakar då stora branta stående vågor och virvelströmmar. Helst ska man passera in eller ut vid den tidpunkt då strömmen byter riktning. Vi seglade från Tikehau tidigt på morgonen och kom fram till Passe Tiputa vid tretiden på eftermiddagen. Utanför passet bröt vågorna i ett vitt skum av den utgående strömmen. Strömmen skulle vända vid halv sju och vi ville inte vänta till dess för då skulle det vara mörkt så vi beslöt oss för att trycka oss igenom ändå. Efter en stunds rullande och stänkande i de skummande vågorna var vi igenom och kunde ankra utanför det fina hotellet Kia Ora vars bungalower var tomma på gäster.

Efter ett par dagar i den lilla byn såg vi att väderleksprognosen lovade svaga vindar från nordost i några dagar så vi tog tillfället i akt och gick till atollens nordvästra hörn. Där ligger Lagon Bleu som är en sandfylld lagun omgiven av små öar och korallrev. När den normala passadvinden blåser är ankringen här oskyddad och rullig men nu skulle alltså vinden vara svag och från en nordlig riktning så att vi skulle kunna stanna i några dagar. Vanligtvis är detta en stor turistattraktion och båtar från hotellen åker hit med gästerna på dagsturer. Nu hade vi hela lagunen helt för oss själva. Det var bara vi och en annan båt här och de låg ankrade 500 meter bort. Vi tillbringade några dagar vid lagunen en dag kom familjen i grannbåten och berättade att de precis hade haft en ganska stor hammarhaj strax bredvid jollen. Vi blev inbjudna på fika senare på kvällen och de berättade att de kom från London och att de hade köpt båten på Tahiti för ett år sedan. De hade aldrig ägt en båt förut men eftersom England var i lockdown och skolorna var stängda tänkte de att då kan de lika gärna sköta skolan själva för de tre barnen på en båt i Franska Polynesien. I höst tänker de sälja båten och flytta hem igen. Coronapandemin orsakar inte bara problem, det går även att finna möjligheter i eländet.    

Några dagar senare när vi var på väg tillbaka till Tiputa var det helt vindstilla och havet var spegelblankt så vi beslöt att stanna till på en liten ö mitt i atollen för att snorkla och fika.

Tillbaka vid passet ankrade vi på samma ställe igen. Här stannade vi sedan i tre veckor. I passet lever en flock delfiner, man kan ofta se dem hoppa och leka i strömmen och vågorna mitt i passet. Jocke dök flera gånger med dykcentret i passet och vid alla tillfällen utom ett kom delfinerna på besök. Normalt sett gillar vi inte att röra vid de vilda djuren på grund av att vi inte vill orsaka skada för dem men när delfinerna kommer och ”kelar” med dig så är det svårt att motstå och dessutom verkar de gilla det. 

På svenska heter arten flasknosdelfin och de är normalt ca 2-4 meter långa och väger ca 2-300 kilo. Det är samma art som finns på Kolmården. När man dyker med dem är det fantastiskt att de svävar alldeles bredvid och vill bli killade på magen.

Jag har klippt ihop mina korta filmer från dyken till en lite längre film, så om du gillar delfiner tryck på denna länk för att se filmen. https://www.youtube.com/watch?v=CjW6Lx4OIiw

Att dyka med den starka ingående strömmen har sina utmaningar men är riktigt kul om man kan hantera sin flytkraft. I passet lever en stor mängd med hajar som jagar fram efter föda på passets botten. Särskilt om man dyker i skymningen. Ibland finns även den stora hammarhajen här men säsongen var precis i slutskedet så tyvärr såg vi ingen. Grupper som dök vid andra tidpunkter såg hammarhaj så man måste ha litet tur också.

Förutom att dyka gjorde vi andra utflykter. En dag gjorde vi en cykelutflykt på två mil tur och retur till det andra passet, Passe Avatoru. Och en dag tog vi jollen till andra sidan passet till byn Tiputa där vi promenerade runt i ett par timmar. Men oftast snorklade vi vid den lilla korallön strax innanför passet eller så snorklade vi i passet med den inåtgående strömmen. Under en snorkeltur i passet fick även Cecilia träffa delfinerna.  

I slutet av vår vistelse öppnade hotellet igen. En dag bokade vi bord och tog jollen in för middag. Till förrätt blev det carpaccio på tonfisk och till varmrätt en grillad papegojfisk vilket kröntes av en flaska av det vita vin som tillverkas här av druvor som odlas här på Rangiroa. Vinet har en liten smak av det salta havet. Vi tyckte att det var gott och passade bra till den grillade fisken. Vinet går faktiskt att beställa på Systembolaget men det kanske smakar annorlunda i ett kallt Sverige. Det brukar ju vara så. Ouzon du drack i Grekland smakar oftast inte alls lika bra när du sedan köper en flaska i Sverige.

Efter en dryg månad var det dags att segla vidare. Visserligen var inte vindarna perfekta för det men prognosen lovade ingen bättring de kommande veckorna så vi beslöt att segla ändå. Mer om det nästa gång.