Lekande havsaborrar

En gång om året (vid fullmåne kring månadsskiftet juni/juli) samlas tusentals mängder av marbled groupers (havsaborre) i Fakaravas södra pass för att leka. För något år sedan uppskattade forskare att antalet var ca 18 tusen stycken. Detta unika tillfälle ville vi ju inte missa så en vecka innan fullmåne seglade vi tillbaka till Fakarava. Vi gick upp tidigt, tog upp ankaret och vid soluppgången gick vi ut genom passet i Tahanea. De femtio distansminuterna blev en fin halvvindssegling och vi kom fram till Fakaravas södra pass ett par timmar efter slack men inpassagen gick fint. Vindriktningen var ostlig vilket gör ankringen vid passet skvalpig så vi gick till Hirifa där vi ankrade i lä bakom ön. Några dagar senare avtog vinden och vred mot sydost, då seglade vi tillbaka till passet. Efter att vi ankrat tog vi jollen ut i passet för att snorkla och se om det hade samlats några groupers än och visst var dom där. Jocke tog på dykutrustningen och dök ner och simmade runt bland dem. Cecilia övervakade allt ifrån ytan. Vattnet är så klart att man kan se fiskarna på botten 25 meter ner.

På morgonen dagen efter kom Ann-Kristin och Martin med Casablanca. De hade seglat från Tahiti för att vara med oss ett tag. Trots att de var trötta efter att ha varit några dagar på havet åkte vi till passet för att dyka någon timme senare. Vi hann med två dyk den dagen och det är helt fantastiskt att glida omkring ibland de helt orädda fiskarna. På eftermiddagen blev det sundowner ombord på Casablanca. Vi hade inte träffats på tre månader så vi hade en del att gå igenom. AK är norska och Martin dansk så vårt gemensamma språk blir en slags mix, eller skandinaviska kanske man skulle kunna säga. Ibland förstår man fel och det kan bli rätt roliga missuppfattningar men oftast förstår vi varandra bra. Danskan är svårast att förstå även fast Martin anstränger sig att, som han tycker, prata svenska. När vi träffades första gången var det svårare och då fick ibland engelskan ta över men det händer nästan aldrig längre. 

Vi låg ankrade vid passet och gjorde flera dyk varje dag. Dagen med fullmåne var det otroligt mycket groupers på botten. Hanarna kämpar om att vara nära honorna och ibland kan man se dem ligga på botten där de verkar pusta ut. Utan att göra anspråk på att vara forskare så är det som händer tydligen detta. I en slags synkroniserad samordning släpper honorna sin rom och hanarna sprutar då sin mjölke. De starkaste hanarna vill därför vara nära de starkaste honorna så att ynglen får de bästa generna. Det här händer tydligen när strömmen byter riktning tidigt på morgonen så det var inget som vi observerade. Direkt efteråt försvinner de flesta groupers ifrån passet igen. Så man vet inte från gång till gång hur det är. Var det 18 000 förra gången man dök så kan det vara 5 nästa gång.

Vill man se mysteriet med de lekande havsaborrarna så har BBC gjort en mycket bra dokumentär i serien Blue Planet II med David Attenborough som speaker. Episoden heter Coral reefs och är nr 3 i serien. Den finns tillgänglig om man har Discovery+ i sitt abonnemang.

Jocke har klippt ihop några videosnuttar från dykningarna till en film. Väldigt långt ifrån BBC i kvalitet men den ger ändå en bra bild av hur det ser ut mitt bland alla groupers på 25 meters djup. Filmen kan ses på youtube via denna länk.  https://youtu.be/cQwMVWL93AA

Under den här perioden samlas förstås också extra många hajar av varierande sort. På dagarna cirkulerar de lite lojt runt omkring men på nätterna förvandlas passet till en skräckkammare när de nära tusen hajarna jagar fram som mördarmaskiner i jakt efter goda fiskar. Alla groupers försöker då att gömma sig på botten eller bland korallerna men det är inte så lätt och hajarna kan ha kalas.

Vi såg sju olika typer av haj varav den största var ca 3 meter lång. 

På SVT Play finns en dokumentär som är inspelad i passet om hajarna. På den får man verkligen se hur jakten går till på nätterna. Ibland tyckte dykarna som filmade inte alls att det var roligt. Har ni tid kan vi verkligen rekommendera att se den. Helst på en tv eller en större skärm än telefonens. https://www.svtplay.se/video/25146298/700-hajar

Vi seglade sedan tillsammans med Casablanca tillbaka till Hirifa. Där gick vi promenader på revet, levde strandliv, drack sundowners och åt goda middagar tillsammans. Vi åkte ut med jollen till olika korallhuvuden för att försöka harpunera fisk till middag. Utdelningen blev tyvärr inte så jättebra för det fanns inte så mycket ätbar fisk där vi var. En gång när Martin skjutit en fisk stack en stor muräna ut och bet tag i fisken och försökte att dra in den i sin håla. Fisken satt ju kvar på harpunen så Martin drog åt andra hållet. Det slutade med att hela den stora muränan som var ca 1,5 meter lång var ute ur korallen och fortsatte att tugga i sig fisken. Vi låg ett par meter ovanför och kunde inte göra så mycket åt det. När muränan tuggat i sig hela fisken hade den harpunspetsen inne i munnen då släppte harpunen och Martin kunde dra upp den med linan. Vi blev utan fisk men harpunen fick Martin i alla fall behålla. 

Det lilla lastfartyget var på väg till Fakarava med påfyllning till affären och vi flyttade därför efter en tid upp längs insidan av revet till en annan ankringsplats. Samma dag som fartyget skulle komma flyttade vi in till Rotoava som byn heter. När ett fartyg kommer blir det en febril aktivitet i byn. Det verkar som om atollens alla invånare samlas kring båten där pall efter pall lastas av. Någon har beställt en tvättmaskin andra en cykel till sitt barn. I affären packas varorna upp allt eftersom de körs in. Först kylvaror som ostar och korvar och då gäller det att hålla sig framme och knipa ett par brieostar innan de är slut. Sedan packas frukt och grönsaker upp och då börjar nästa huggsexa. Vi hade inte handlat en grönsak eller frukt på två månader så längtan efter sallad, en tomat eller ett äpple var stor. Vi lyckades få en bra tilldelning eftersom vi valde att gå till en annan affär en bit bort. Där var inte affären full med människor utan vi kunde plocka på oss av det vi ville ha av det begränsade utbudet. 

Eftersom vi behövde ha internet för att delta i ett par möten hemma i Sverige, stannade vi kvar i Rotoava en tid. Här fick vi äntligen tillfälle att träffa den svenska båten Tamina med Hans och Calle ombord. Vi känner varandra sedan hemifrån och har haft kontakt sedan de kom till Franska Polynesien tidigare i år. Men eftersom de haft gäster ombord så har våra vägar inte riktigt korsats förrän nu. De seglade senare iväg mot Tahiti men vi kommer att mötas igen om en månad eller så.

Efter en dryg vecka i Rotoava seglade vi vidare tillsammans med Casablanca till atollen Toau.