Toau

Tillsammans med Casablanca stångade vi oss ut mot 4 knops motström genom Fakaravas norra pass. Väl ute rullade vi ut våra segel och fick en fin halvvind i två timmar till Toau som var den sista atollen i Tuamotus som vi skulle besöka. Toau är belägen strax norr om Fakarava. Förutom när kopran ska skördas bor här bara några enstaka personer. När vi seglade in genom passet såg vi tydligt botten när det började grunda upp från drygt tusen till knappa 10 meter mitt i passet. Vattnet är så fantastiskt klart så att man nästan tror att man ska gå på grund fast det är 10 meter djupt. Vi rullade in våra segel och ankrade i det turkosfärgade vattnet ett par distansminuter från passet. Dytan, en 74 meter lång lyxyacht låg ankrade närmare passet, i övrigt var vi själva.

• 

• 

Dagen efter tog vi jollarna och åkte till passet för att snorkla i den inkommande strömmen. Det är kul att låta sig driva med i den cirka 4 knops starka strömmen. Man slipper ju simma och kan lugnt ligga och flyta på ytan och se på allt ifrån fina koraller till hajar som man flyter förbi. Eller så dyker man ner en stund och tittar lite närmare.

Vinden skulle vrida mer mot syd och öka något så efter någon dag flyttade vi ner till Otohorau i atollens sydöstra hörn. Här låg vi i fint skydd bakom den palmklädda ön. Vi stannade här i två veckor. Vi sysselsatte oss med långa promenader längs revets utsida där vi letade snäckor. Vi plockade kokosnötter och palmhjärta eller så tog vi jollarna och fikade på några fina öar en bit bort. Ann-Kristin lärde oss att fläta palmblad till olika grejer. Bara kreativiteten och fantasin satte stopp för vad det kunde bli. Ett palmblad kunde bli till en gräshoppa, en kjol eller något annat.

Vi var även ute vid korallhuvuden och harpunerade fisk. I Toau ska papegojfisk och unicorn vara fria från ciguaterabakterien så de vågade vi äta. När man har skjutit en fisk gäller det att fort få upp den över ytan och tillbaka till jollen med den för hajarna kommer snabbt så fort de känner lukten. AK tog på sig att tillaga fisken. Ombord på Casablanca bjöds vi på jättegoda norska fiskekakor, stekt unicornfilé och panerade hårdstekta papegojfiskfiléer. Så fantastiskt gott.

Tiden går fort när man har roligt och efter många trevliga dagar och kvällar var det dags att skiljas från Casablanca. Vi skulle segla till Tahiti för att vi skulle få besök från Sverige. Casablanca skulle segla tillbaka till Fakarava för att handla, så tidigt en morgon tog vi båda upp våra ankare och gick mot passet. Det hade blåst kraftigt från sydost under en veckas tid så vi ville gå ut genom passet med strömmen emot oss. Därför hade vi ställt klockan för att komma rätt i tid. Om strömmen skulle vara med oss, alltså utgående, skulle den möta de höga dyningarna som då förvandlas till jättehöga så kallade stående vågor. När vi kom fram till passet såg vi bara en vit vägg av höga brytande vågor. Det var som att Tuamotus ville behålla oss ett tag till. Vi beslöt att vända om och ankra igen. Det fanns ingen anledning till att riskera att något går sönder på båten, vi hade ju gott om tid. Troligen hade den långvariga hårda vinden gjort att de stora dyningarna slår över revet och atollen fylls upp med vatten. Därför stämde inte våra tidvattenberäkningar. Dagen efter hade vi lärt oss och gick till passet vid en annan tid. På Casablanca spelades ”Go west” på full volym och vi vinkade och skiljdes åt för denna gång. Förhoppningsvis ses vi någonstans i framtiden. Nu gick det bra att komma ut genom passet och vi kunde rulla ut våra segel. Vi fick en fin segling som tog oss 36 timmar till Papeete på Tahiti. En vecka senare skulle Cecilias syster komma och hälsa på vilket vi verkligen såg fram emot.