Olivia gästbloggar om sin tid ombord

Välkommen till min gästblogg! När jag skriver detta sitter jag på ett café i Vietnam. Jag har fått i uppdrag att skriva ett inlägg för Bliss-bloggen. Hur sammanfattar man ens fyra magiska veckor i Fiji? Jag ska försöka mitt bästa, håll till godo! Utlovar skvaller om Bliss och never seen before photos!

Jag landade i Fiji 31/7 och skulle spendera några dagar själv innan jag tog mig till Lakeba där jag skulle möta upp Cillan och Jocke. Eftersom jag inte hade råd med något flott hotell så hade jag bokat säng i sovsal (!) på ett hostel vid stranden i Nadi. Där delade jag rum med en kort italienare som hette typ Alessandro, en rödbränd brittisk tjej, en flummig yogagirl med näspiercing och en tjej jag aldrig såg men hörde på natten då hon konstant hostade lungorna ur sig. En salig blandning helt enkelt. Jag blev ändå kompis med den brittiska tjejen och vi spenderade några dagar på stranden där hon fortsatte att bränna sig. Några dagar senare hoppade jag på bussen till huvudstaden Suva, där jag skulle flyga vidare ifrån. Den bussresan var minst sagt skakig, och då har jag ändå åkt många timmar buss i Indien. Jag kom i alla fall fram i ett stycke. I Suva hade jag kostat på mig ett eget hotellrum, det var otroligt. Jag hade fått i uppdrag av Cillan och Jocke att skaffa kavarötter till sevusevu-ceremonier i byarna. Så jag gav mig ut på stan för att fullfölja uppdraget! Jag hittade marknaden och där köpte jag två knippen kava. Suva var inte direkt mitt favoritställe under resan. Det var inte en så rolig stad och det kändes inte helt najs att gå runt som ensam tjej där. Tror minst tre olika män frågade om jag var gift och många skumma typer kom fram och pratade eller satte sig bredvid mig. Bestämt tog jag mig tillbaka till hotellet och åt middag på takterrassen. Det är inte min mening att ge Suva dåligt rykte, jag träffade flera snällisar också såklart. Dagen efter hoppade jag in i en taxi till flygplatsen för att flyga till Lakeba. Var lite orolig för hur jag skulle göra med kavaknippena som var ganska stora (såg ut som två stora kvastar) och inte fick plats i min väska. Jag kom släpandes på dom i en plastpåse och frågade försiktigt om jag fick ta med dom som handbagage. Jaja, skrattade dom, inga problem! Alla som skulle med det lilla planet hade helt galna packningar i plastpåsar med mat, kavarötter och andra grejer. Inga problem! Det lilla planet hade kanske plats för 18 personer. Jag satt ihoptryckt med mina väskor i knät för att få plats i det trånga planet.

Väl framme på flygplatsen (en landningsbana på ett fält med ett litet skjul som terminal) kändes det skönt när jag såg Cillan glatt stå och vinka. Som tur var fick vi skjuts av några snälla öbor på deras flak. En liten promenad genom djungeln så var vi framme på stranden och där kom Jocke i jollen vinkades. Det var ett fint mottagande!

Den första ön vi kom till hette Namuka. Och redan på väg till min första sevusevu-ceremoni fick jag smaka på hur det kan vara att hänga på Cillan och Jocke. Dom är mycket mer äventyrliga än jag trott! Vi skulle gå en stig över ön för att komma till byn. Det var bara det att Jocke hittat information om den här stigen som var tio år gammal. Vet ni hur mycket djungel det hinner växa på tio år? Sinnessjukt mycket! Det var alltså ingen stig kvar, det var tät djungel. Jag som allmänt rädd för kryp, skog och äckliga grejer fick minst sagt en redig session av chockterapi. Jag insåg efter nån kvart att här är det ingen idé att gnälla, jag får bara bita ihop och klampa på. Inte konstigt att promenader med Jocke fått det ökända smeknamnet “Horror tour”. Drinken den eftermiddagen hade aldrig smakat godare.

Någon dag senare seglade vi till Fulaga. Vilket drömställe! Helt klart och turkost vatten, små toppiga vulkanöar inne i atollen och gulliga små palmer som stack upp överallt på öarna. Vi tog oss in till byn, på en underbart fin stig utan djungelkaos. Däremot var det galet mycket mygg så jag var säker på att jag skulle få malaria. I alla fall, i byn blev vi väl mottagna och fick en värdfamilj. Fina Lucy och hennes familj tog så bra hand om oss, visade oss runt och bjöd oss på te, färska kokosnötter och mat. Hon hade alltid med sig sin bästa kompis Elina, dom två var så roliga och skämtade massor. Det är så roligt att man kan komma så bra överens med någon på andra sidan jorden som lever ett helt annat liv, så långt från våra liv i Sverige som det går att komma. Klyscha, jag vet, men så kändes det verkligen. Vi trivdes väldigt bra här.

I våras tog jag mitt dykcertifikat i Sverige. Uppdyken gjordes i maj, i tolvgradigt svenskt mörkt vatten. Det var en dröm att dyka i Fiji efter den erfarenheten. Jag och Jocke gjorde många roliga dyk. I början var jag lite nervös under ytan men efter några dyk var det det roligaste jag visste. Jag som var rädd för hajar blev efter några dyk glad att se dom! Det kändes väldigt bra att få chansen att göra så många fina dyk.

Livet på Bliss rullade på och jag trivdes bra i min hytt fram i båten. Jag låg i hårdträning för att lära mig lite om segling och rep och sånt som hör till med båten. Efter ett tag började jag fatta lite grejer. Jag lärde mig bland annat att göra halvslag! För någon som knappt satt sin fot på en båt innan så var det ändå bra jobbat, tyckte jag i alla fall. Mina ansvarsområden var att peta kättingen när Cillan drog upp ankaret. Jag var en utmärkt kättingpetare! Jag var också ansvarig för att snygga till linorna efter segling. Ja, det var väl typ det. Jag tror ändå besättningen var helt okej nöjd med min insats.

Vi spenderade en vecka på Fulaga och när vi seglade därifrån var det med blandade känslor. Lite tråkigt att lämna men såg också fram emot att få mottagning och internet igen. No joke. Här följde några dagar av nattsegling, sjösjuka och att sitta i jollen i spöregn för att få lite mottagning och internet på telefonen.

Efter några dagar kom vi fram till Yasawa-öarna. Här var det lite mer civilisation, hotell och restauranger. Jag och Jocke gjorde några dyk med dykcenter. Vid den här punkten hade jag hunnit bli lugn och trygg under ytan och kunde njuta av den viktlösa känslan och världen under ytan. Vi gjorde roliga dyk där man simmade genom tunnlar och öppningar i korallreven. En dag hade jag turen att få simma med mantarays. Som stora svarta skuggor kom dom tyst simmades mot mig i vattnet. Med deras stora vingliknande fenor ser det nästan ut som att dom flyger fram i vattnet. Dom verkade snälla och kom väldigt nära.

En annan dag ankrade vi ensamma i en vik och så fort vi släppt ankare kom ett gäng hajar, blacktips, och simmade runt båten. Jocke, galen som han är, tvingade i mig i vattnet så jag kunde simma med dom. Allt för bilden tänkte jag och hoppade i. Även om jag visste att dom är harmlösa steg pulsen och jag svängde runt med huvudet hela tiden för att inte bli överraskad av en haj som kom smygandes bakom mig. Efter en stunds ångestfyllt simmande fick det räcka, vi hade lyckats fota när hajen var hyfsat nära så jag var nöjd ändå.

När vi var på en annan ö såg vi på google maps att det fanns en inspelningsplats för programmet Survivor så vi skulle gå en promenad runt ön för att spana in den. Det lät ju trevligt kanske ni tänker nu men problemet är att när man ska ut på en promenad med Cillan och Jocke så vet man aldrig hur den kan sluta. En promenad kan lika gärna bli en bergsklättring eller djungelvandring. Den här gången började det i alla fall bra, vi gick fram på en blänkande vit strand. Efter en stund upptäckte vi att vi inte var ensamma. Vi hade sju, åtta som följde efter oss. Hundar alltså. Jag och Cillan blev direkt stressade och tänkte att vi säkert kommer bli bitna och få rabies och då är det kört. Tack och hej. Jocke pinnade på som vanligt, alltid tio meter framför oss. Vi försökte lura bort hundjävlarna men inget funkade. När vi kom fram till inspelningsplatsen (som visade sig bara vara en uttorkad gräsplätt) började vi bli desperata. Dom flesta av hundarna hade gett upp men det var en envis som fortsatte att följa efter oss. Vi försökte skynda efter Jocke men på den här gräsplätten blev vi sinkade av små satans kardborrar som borrade sig in i fötterna. Nu var det illa med Cillan. Jag har nog aldrig sett henne så nära ett psykbryt. Hon fick i alla fall bort kardborrarna och promenaden fortsatte. Över ett fält, upp på ett berg, ner på en strand, upp på ett berg igen. Hunden hängde på. Högst uppe på kullen var det jag som var nära psykbryt. Det var pissvarmt och jag började bli för hungrig och få blodsockerfall. Till slut kom vi fram till en resort på andra sidan ön och kunde sätta oss ner, beställa mat och kall öl och prata om det vi varit med om. Hundjäveln avvek som tur var precis innan resorten. Efter maten kunde vi skratta åt att vi klarade ännu en “promenad”.

Min tid på Bliss började lida mot sitt slut. Vi kom in till marinan på huvudön och jag började packa ihop mina grejer. Vi hade en trevlig avskedsmiddag på restaurangen i marinan den sista kvällen. Dagen efter flög jag vidare mot Singapore och efter det Vietnam. Vilken chock med storstäder efter fyra veckor av lugnt ö-liv. Stort tack Cillan och Jocke för att jag fick segla med er ett tag, det var en dröm! /Olivia