Södra Vanuatu

Vi hade tidigt ansökt om tillstånd att få klarera in till Vanuatu i Port Resolution på ön Tanna. Dels för att det är den närmaste ön från Fiji räknat men också för att där finns en aktiv vulkan som vi ville besöka. Tullen finns i huvudstaden Port Vila men att först segla förbi Tanna och sedan segla mot vinden tillbaka lockade inte oss. Alternativt kan man klarera in i en stad på Tannas västra sida men där är det, på grund av de stora dyningarna, nästan omöjligt att ankra. Svaret dröjde och vi höll nästan på att misströsta men efter att vi skickat ett par påminnelser fick vi svar. Tullen skrev så här i sitt svar till oss ” Tyvärr är tullen alltid i beredskap”. Vi tolkade det som ett positivt svar och förberedde vår avfärd.

Seglingen från Fiji är knappt fem hundra distansminuter lång vilket tog oss tre dagar. Vi hade bra vind det första dygnet men den andra dagen blåste det inte alls så vi fick gå för motor. På eftermiddagen kom vinden tillbaka och vi kunde segla igen och vi ankrade i Port Resolution mitt på dagen. Eftersom vi hade meddelat vår ankomsttid till tullen trodde vi att det skulle komma och klarera in oss samma dag men så blev det inte. På morgonen efter blev vi uppropade av Stanley som är kontaktperson i byn och han meddelade att myndigheterna skulle komma vid 11 och att vi då skulle komma upp till hans ”yachtclub” för att träffa dem där. Tillsammans med Andreas och Helene på Wapiti väntade vi i en timme innan de kom. Vi förstod att de helst vill undvika att klarera in eller ut båtar i Port Resolution. På grund av att vägarna är fruktansvärt dåliga tar bilresan dit flera timmar.

Efter att vi blivit inklarerade tog Stanley med oss på en tur genom byn. Här lever man väldigt enkelt i hyddor där väggar och tak är gjorda av palmblad. Vi tyckte att man på många håll i Fiji levde enkelt men här bor man i ännu enklare hus och använder kanoter som huggs ut av trästockar något vi aldrig såg på Fiji. 

Vanuatu ligger i Melanesien och styrdes från 1906 gemensamt av England och Frankrike. Då kallades ögruppen för Nya Hebriderna, ett namn som kapten Cook gav öarna redan 1774. Vid självständigheten år 1980 bytte man namn till Republiken Vanuatu. Vanuatu är ett av världens minst utvecklade länder med dålig ekonomi och brist på utbildad arbetskraft men samtidigt har invånarna blivit rankade som ett av världens lyckligaste folk. När vi jämför med Fiji är invånarna lite mer reserverade. På Fiji blev man alltid direkt mottagen med ett stort leende och en hälsning. Här är alla vänliga och det tar ett litet tag innan de öppnar sig men så är de inte alls lika vana vid turister heller. När man väl har börjat samtala är alla väldigt välkomnande och trevliga. Barnen är nyfikna och vill gärna komma fram och prata.

En bit ifrån Port Resolution ligger den aktiva vulkanen Yasur. Även i viken kan man se hål i berget som det ibland ryker och bubblar ur och i land finns varma källor. Tillsammans med Helene och Andreas hade vi bokat en bil med chaufför för att köra oss fram och tillbaka till vulkanen. Nu fick vi själva se hur dåliga vägarna faktiskt är. Avståndet till vulkanen är 9 km vilket tog en timme att köra. Alltså en snittfart på 9 km/h. Vi betalade inträdet och chauffören körde oss nästan upp till toppen. Under tiden sjöng han lovsången till vulkanen Yasur på sitt språk.

Där uppe blev vi mötta av en guide som visade oss upp till kratern och berättade om att säkerhetsreglerna var viktiga att följa. Reglerna var dock enkla. På kanten till kratern drog han ett streck med sin flip flop-toffel i askan och berättade att man inte fick gå över strecket. Vi såg rakt ner i kratern där den rödfärgade lavan bubblade upp kanske 50 meter ner. Ibland smällde det till och lava sprutade upp som i en kaskad. Vi såg runt omkring oss att lavastenar då och då hade flugit upp även till den plats där vi stod. Guiden sa att när det händer så får vi flytta på oss en bit. Vi tänkte att då kanske det redan är för sent för de glödande stenarna vi såg flyga upp och landa en bit nedanför oss vill man inte få i huvudet. När solen gick ner och det blev mörkt blev skådespelet än mer fantastiskt.

Efter ett par timmar på toppen var det dags att ta sig ner till bilen igen och åka hemåt. Chauffören satt och tittade på processionen där Drottning Elisabeths kista färdades genom London och det uppstod en lite lustig ordväxling.

Chauffören sa; -Kungen är död. 

-Nej, sa vi det är drottningen som har dött och nu blir Prins Charles kung. -Jaha sa han, vilket land kommer han ifrån. Vanuatu ligger långt bort och det är såklart inte lätt att hålla reda på världsnyheterna om man nu ens vill det. En annan förklaring är att Vanuatu under lång tid har styrts av England och Frankrike gemensamt. Det finns både engelsk- och franskspråkiga skolor i byarna så det kanske inte är så lätt att veta, vem som hör hemma var. Under resan pratade vi om olika ämnen och efter ett tag sa vår chaufför att han måste få fråga en viktig fråga. -Tror ni att han kommer snart, frågade han. -Vem då, sa Andreas som satt fram. -De säger i kyrkan att Jesus kommer snart, sa chauffören. Vi hade sett skyltar och anslag där det stod ”Jesus is coming very, very soon” och han ville nu ha vår uppfattning i frågan. – Svårt att svara på, sa Andreas klokt. Vi frågade om han var kristen men han sa att han hade en mer traditionell tro. Det tog många år för de kristna missionärerna att omvända människorna här och många tror fortfarande på svart magi. Bland berättelserna kan man läsa att det tog 12 år för den presbyterianska missionären Watt innan han, i slutet av 1800-talet, hade omvänt en person till kristendomen. Han och hans fru kom till ön som 22-åringar och stannade där livet ut. Hans fru Agnes, som kallades Misi Bran av byborna, blev väldigt uppskattad och sörjdes av dem när hon gick bort bara 47 år gammal. Den sista dagen promenerade vi återigen genom byn och hittade hennes grav. Vi stannade även till och sa hej då till Stanley. På kvällen blev det sundowner på Wapiti.

Efter en tid i Port Resolution var det dags att segla vidare och vi seglade då till ön Erromango en dags segling västerut. Här blev vi välkomnade av David som kom paddlande i sin utriggar-kanot för att välkomna oss till Dillons Bay. Han ville gärna visa oss omkring i byn och vi var så välkomna att äta middag med honom och hans fru. På morgonen tog vi jollen in till Davids hus och träffade även hans fru Roda. David tog oss med på en rundvandring genom byn och vi stannade då och då för att prata lite med olika bybor. David visade oss olika grödor de odlar för att försörja sig och hur ett kraftigt regn tidigare under året medfört att floden steg över det normala och spolade bort en stor mängd av odlingarna. Byn är helt beroende av odlingarna och måste nu bruka ny mark för att försörja sig.

Vi mötte några män som bar på säckar med något som såg ut som ved. David stoppade dem och visade oss att de bar på sandelträ som de hugger i skogen. Det är byns viktigaste inkomstkälla. Bitarna av sandelträ skickas till huvudstaden där de sedan säljs till Kina för ett högt kilopris. Av träbitarna görs sedan eterisk olja. Att ön var rik på detta trädslag upptäcktes redan 1825 av en sjöfarare som hette Dillon. Därav namnet på viken. När upptäckten blev känd skövlades ön på dessa träd av europeiska handelsmän. Européerna förde med sig sjukdomar som smittkoppor och mässling. Under ett sjukdomsutbrott dog 60 procent av öns ursprungsbefolkning något som invånarna hämnades för genom att döda missionärer. 

En annan historia är att en missionär, John Williams, blev dödad och uppäten av kannibaler 1839 i Dillons Bay. 170 år senare kom hans släktingar till byn för att träffa släktingar till de som åt upp honom. Efter en försoningsstund var de överens om att byta namn på byn till Port Williams. Idag försöker byborna att plantera och odla upp sandelträd igen men de växer väldigt långsamt. David visade oss ett träd som hans mamma hade planterat. När vi var tillbaka hemma hos David och Roda berättade han att han brukar få 500 vatu (50 kr) per person för en rundvandring något som vi såklart också tyckte att han var värd. Han upprepade att vi var välkomna på middag men att det vore bra om vi kunde komma över med fisk eller kött mitt på dagen så skulle Roda laga till det. Vi levererade både tonfisk och mahi mahi som vi fiskat upp på vår segling och senare på kvällen åkte vi in för middag. Roda hade lagat ris, pumpa, jams och olika sorters taro som tillbehör. Vi fick en trevlig pratstund om livet på ön med David, Roda och deras barnbarn.

Vår tanke var att segla norrut till ön Epi men vi insåg att vi måste ta ut kontanter så vi beslöt att segla till huvudstaden Port Vila på ön Efate istället. Avståndet dit är för långt för att hinna med under en dag så vi lämnade Erromango en sen eftermiddag och seglade över natten. På förmiddagen efter ankrade vi inne i stan och återigen bredvid Wapiti som kommit dit från Tanna någon dag tidigare. Vi tog jollen in för att ta ut pengar och för att se oss omkring. Port Vila hamnar inte på topplistan över de vackraste städerna vi har besökt men vi kunde ta ut pengar och handla på marknaden, så vi var nöjda. 

Det är alltid kul att gå omkring i en ny stad och titta på folklivet och omgivningarna men redan dagen efter hade vi fått nog av stadslivet och seglade vidare till Port Havanna på Efates västra sida. När vi kom fram såg vi på håll superyachten Blue Gold som ligger uppspolad på stranden. Under orkanen Pam 2015 började hon att dragga och hamnade till slut halvvägs upp på land. Båten är 50 meter lång och kostade säkert en förmögenhet när hon byggdes. Nu har hon legat på stranden i 7 år. Byborna vill bli av med den men den holländske ägaren har inte haft möjlighet ännu säger han och myndigheterna i Vanuatu säger att dom inte har laglig rätt att flytta den. Återstår att se om den någonsin kommer att segla igen. 

Den stora viken användes av amerikanarna under andra världskriget som bas för bombflygplan och fartyg. Det sägs att det på botten ligger mängder med coca-colaflaskor från den tiden. Dessa flaskor plockar byborna nu upp och säljer dyrt som souvenirer till amerikanska turister. Så efter närmare 80 år tar amerikanarna hem sitt skräp till slut. 

Appropå amerikanare så ankrade på eftermiddagen den amerikanska katamaranen Tecolote bredvid oss. Vi har träffat dem ett antal gånger tidigare både i Fiji och Vanuatu. De hade fått en stor fisk så vi blev inbjudna på middag ombord hos dem. Inbjudna var även en fransk familj och Wapiti som kom och ankrade lite senare på eftermiddagen. Det blev en väldigt trevlig och sen kväll med drinkar, fisk tillagad på olika sätt samt sällskapslekar. På en katamaran finns det gott om plats för social samvaro. På kvällen berättade Michael att de fått tips om ett korallrev en bit norrut där det gick att ankra och att det skulle vara väldigt klart vatten och fina koraller där. Vi beslöt att segla dit dagen efter då vi alla skulle fortsätta norrut.