Norra Vanuatu

Här kommer ännu en kanske lite för lång berättelse med många bilder. Vanuatu är ett fascinerande land och en bild säger ju mer än tusen ord sägs det. Vår blogg läses bäst på en dator. Med det sagt så kommer här nästa avsnitt av Vanuatu. Håll till godo!

Tidigt på morgonen seglade vi norrut från Port Havanna och på eftermiddagen kom vi fram till Cooks Reef. Revet ligger mitt i havet och endast vid lågvatten sticker några stenar upp ovanför ytan. På revets nordost sida finns en ”vik” där vi ankrade. Att ankra mitt i havet långt ifrån land var verkligen en speciell känsla. Den amerikanska katamaranen Tecolote och norska Wapiti kom lite senare och fick bra plats de också. Här var vattnet kristallklart och korallerna verkligen färgglada och fina. När vi snorklade såg vi mängder med stora fiskar av olika slag. De är troligen inte så vana vid människor för de var ganska orädda. Natten blev lite rullig men vi sov bra ändå. På morgonen beslöt Jocke och Andreas att ta en dyktur. De blev utskjutsade av Helene och dök på utsidan av revet. Sikten var fantastisk i det klara vattnet så det blev ett av årets bättre dyk.

Efter ytterligare en snorkeltur seglade vi vidare till norra änden på ön Epi. Vi hade hört att det skulle finnas dugonger där och de ville vi ta en titt på. Dugong kallas sjöko på svenska och är 2-3 meter långa djur som lever av sjögräs. Michael på Tecolote fick höra av byborna att dugongerna flyttat ut till ön utanför och att det bara fanns en kvar i viken. Den skulle vara skygg och därför svår att få syn på. Besättningarna på Tecolote och Wapiti bokade därför en utflykt till ön i förhoppning att få se och kanske få snorkla med dugongerna. De skulle ge sig iväg före sju på morgonen och vi på Bliss som är morgontrötta följde inte med. Vid frukosten undrade vi om de andra nu hade sett dugonger och precis då frustade det till bredvid båten. En stor dugong var uppe för att andas och simmade precis nedanför oss där vi stod på båten. Att hämta kamera hann vi inte riktigt med förrän den hunnit en bit ut men vi fick en bild på stjärtfenan när den dök. Det var tur för annars hade nog inte de andra trott oss. När de kom tillbaka till viken en stund senare berättade de att de inte sett en enda dugong så det har sina fördelar med att vara morgontrött. Vi promenerade som vanligt runt i byn och passerade kyrkan. Här använde man gamla gasflaskor att slå på istället för kyrkklockor.

På grund av motvind gick vi för motor en bit norrut till den lilla ön Paama. Här ankrade vi utanför en liten by och gick iland för en promenad. Paama ligger vid sidan om den normala seglingsrutten så de får inte så många besök av segelbåtar. Barnen i skolan blev väldigt uppspelta när vi gick förbi och vinkade till dem. Vi promenerade längs den enda vägen genom byn och vinkade då och då till de bybor vi såg. Efter att vi vänt och var på väg tillbaka mötte vi en äldre man som stannade och pratade en stund med oss men i övrigt var de avvaktande eller kanske blyga. På vägen tillbaka mötte vi alla skolbarnen som var på väg hem från skolan. När de såg oss var det några som sprang och gömde sig bakom ett stort träd. När vi mötte klungan av barn frågade vi om skolan var slut och alla 20 barn svarade då ”yes” i kör. Vid stranden träffade vi ett par män och de var väldigt intresserade av vår segling och var vi kom ifrån. När de hörde att vi var ifrån Sverige ville de ta ett gruppfoto och den ena mannen ropade på sin dotter, som stod en bit bort, att hon skulle ta kort med sin mobil. Vi hade mött henne tidigare längs vägen och då var hon inte så pratsam men nu ville hon också få ett kort på sig själv och sin nya ”syster” Cecilia.

På eftermiddagen snorklade vi vid den svarta stranden. Koraller och fiskar är de samma men eftersom sanden är svart blir upplevelsen annorlunda. På kvällen kom tre utriggarkanoter med barn paddlande ut till oss. De ville säga hej och titta närmare på båten som de tyckte var fin. Vi pratade en stund och gav dem två tuggummin var när de skulle paddla hem. De blev jätteglada och sa att de skulle komma med några kokosnötter till oss dagen efter. Kom vid åtta sa vi, då är vi vakna. Klockan sex vaknade vi av några som ropade hallå. Det var alla barnen i sina kanoter som kom med sex stycken kokosnötter som de huggit rena för att ge oss. De skulle ju såklart till skolan och var tvungna att komma tidigt för de visste att vi skulle segla vidare. De fick Coca-Cola av oss att dricka till lunchen.

Efter frukost gick vi vidare för motor norrut. Det regnade och var vindstilla så att segla gick inte. Vi ankrade utanför byn Nobul på norra spetsen av ön Ambrym. Dagen efter sken solen igen och vi tog jollen iland för en längre promenad. Ambrym är mest känd för sina aktiva vulkaner men anses också vara den svarta magins epicentrum i Vanuatu. Vi hade siktet inställt på att se om vi kunde få se den traditionella romdansen som bara finns på den här ön. Vi hade sett fram emot att besöka en festival som hålls här men eftersom den i år hölls i mitten av september hann vi inte hit i tid. Här är en film på hur det kan se ut.

Vi promenerade längs vägen genom olika byar tills vi kom till byn Olel. Där hade vi läst att det skulle finnas en man som arrangerar danser för besökare. I Olel var det fullt av folk på och kring stranden. Båten med leveranser av förnödenheter och gods hade precis kommit och alla var fullt upptagna av att lasta iland alla grejer. Vi fick i alla fall höra att mannen vi sökte inte var där utan var på besök på andra sidan ön. Vi beslöt då att gå till byn Fanla där dansen ursprungligen kommer ifrån.

Vägen dit var inte helt lätt att hitta för kartan är ofullständig och i vissa fall felaktig. Vi följde vägen uppför sluttningen inåt land och passerade mindre byar där vi frågade oss fram för att hitta rätt väg. På Ambrym liksom på många av Vanuatus öar pratar man flera språk. Förutom engelska eller franska pratar man på Ambrym fem olika lokala språk beroende på var man är på ön. Ön har bara sju tusen invånare så vissa av språken talas bara av några hundra personer. Vi kom till byar där de inte förstod engelska, förutom sitt lokala språk pratade de franska. I nästa by bara en kilometer bort var det annorlunda. Där pratade man engelska och inte franska. Byarna består av palmbladshyddor där man äter och sover. I utkanten av byn står små palmbladshyddor som vi förstod var toaletter. Mitt i byn står ofta ett stort mangoträd som förutom frukt ger bra skugga. Utanför byn odlar man plantain, taro, jams och maniok (kassava) som är basen i den mat man äter här.

När vi trodde att vi var framme visade det sig att kartan (Google Maps) var fel. Byn Fanla låg inte där den var markerad utan ytterligare ett par kilometer bort. Vi var nära att ge upp och vända hemåt men beslöt att gå en bit till för att se om byn dök upp. Efter ett tag träffade vi några män alla bar machete och hade en slangbella hängande över axeln. De följde med oss och visade vägen till Fanla. De berättade att de jagar fåglar och ibland fruit bats (flygande hundar) som de äter. I byn såg de till att vi fick träffa John som är talesperson och ordnar med danserna. Han berättade att de skulle ha en uppvisning för ett kryssningsfartyg kommande fredag och att han skulle ordna in oss på den om vi ville. Men vi fick inte prata med någon om det för han skulle fixa in oss vid sidan om kryssningsgästerna. Vi sa att vi var intresserade men att det berodde på om vi kunde ta oss tillbaka. Han visade oss runt i byn och när han hörde hur långt vi hade gått för att komma dit så gav han oss bananer som färdkost. Sedan följde han med oss en bit på vägen så att vi säkert skulle hitta tillbaka.

Vi fortsatte vår färd och seglade till Peterson Bay på ön Esperito Santo där vi hört talas om att det ska finnas något som kallas ”Blue Hole”. Vi tog jollen uppför floden och under färden blev vattnet klarare och klarare. Till slut kom vi fram till källan som verkligen är ett blått hål. Här stannade vi och badade en stund i det friska vattnet innan vi åkte tillbaka hem till båten. På eftermiddagen blev det snorkling på reven som låg runt omkring båten.

På Esperito Santos södra sida ligger Vanuatus näst största stad, Luganville. Hit styrde vi färden dels för att köpa ägg och grönsaker men framför allt för att Jocke ville dyka på två väldigt speciella dykplatser som finns här. Luganville är precis som Port Vila ingen skönhet men vi fick i alla fall till slut tag i det vi skulle ha. Tomater var enkelt och billigt att köpa på marknaden men det var svårare med äggen. Vi skulle köpa 24 ägg, tolv till oss och tolv till Wapiti som vi skulle sammanstråla med några dagar senare. Äggen säljs separata och de flesta affärer hade inga alls och i någon butik fick vi tag på två. Efter att vi besökt totalt åtta butiker hade vi fått ihop så att våra medhavda äggkartonger var fulla. Äggkartonger ingår inte när man köper ägg här så det gäller att vara rädd om de man har.

Tidigt på morgonen skjutsade Cecilia in Jocke till stan för att han skulle åka med ett dykcenter för att dyka. Efter transport på ett lastbilsflak kom de fram till den första dykplatsen som var vraket av ångaren SS President Coolidge. Den ombyggda lyxkryssaren som byggts 1932 tjänstgjorde som trupptransportfartyg under andra världskriget. På den sista resan var de på väg med 5 500 man och materiel till kriget mot Japan vid Guadalcanal. De färdades utan eskort och kaptenen som var nervös för att bli sänkt av en japansk u-båt ville in till flottbasen som USA byggt i Luganville så fort som möjligt. Tyvärr hade någon missat att informera om att inpassagen var minerad, så tidigt på morgonen strax utanför basen gick de på ett par minor och fartyget började att sjunka. Kaptenen valde då att köra fartyget rakt upp på stranden. De ombordvarande kunde klättra av fartyget och alla, utom två, blev räddade. De beordrades att lämna sina vapen och tillhörigheter ombord för eftersom båten stod på land skulle de kunna hämta allting dagen efter. När de klättrade av började skeppet att få slagsida och en timme senare gled det ut på djupare vatten. Idag ligger fören på 16 meters djup och aktern på cirka 70 meter. Det två hundra meter långa fartyget är nu som ett sjunket museum för det mesta av utrustningen ligger fortfarande kvar. Jocke såg tanks, jeepar, gevär och ammunition. Om någon hittar ett skott till en tretums kanon hemma i Sverige blir platsen avstängd och polisens bombgrupp kommer för att desarmera skottet men här ligger de helt fritt.

Nästa dykning var på en plats som kallas för Million Dollar Point. När andra världskriget var slut ville den amerikanska armén inte (eller kunde inte – olika historier finns) ta tillbaka lastbilarna, vapnen och förnödenheterna till USA och fransmännen eller britterna ville heller inte köpa det. Inte ens till ett mycket lågt pris för de trodde väl att de skulle få grejerna gratis. Då bestämde amerikanarna sig för att dumpa jeepar, vapen, bulldozers, lastbilar, traktorer och annan utrustning i havet så att ingen kunde använda grejerna gratis. De byggde en lång brygga ut från stranden och körde ut grejerna rakt ut i havet. Det försvann fordon och förnödenheter till ett värde av miljontals dollar i det klarblå vattnet, förstörde revet och förorenade vattnet. Idag kan man strax utanför stranden dyka ner bland mängder med skrot. Jocke såg grävmaskiner, lastbilar och tanks liggande huller om buller ända ner till trettio meters djup. Idag har koraller börjat att växa på skrotet och fiskarna har en mängd ställen att gömma sig på. En mycket speciell och annorlunda dykplats.

Vårt nästa stopp skulle bli Port Stanley på ön Malekula och där skulle vi träffa Wapiti igen. På vägen dit fångade vi en fin Wahoo som är en av våra favoritfiskar att äta. Vi ankrade utanför byn Lakatoro för vi hade hört att det kanske skulle vara festligheter där dagen efter då det var ”Regionens Dag”. På morgonen passerade båt efter båt fulla av människor som verkade vara på väg till en ö i utkanten av den stora viken. Vi tog jollen in för en promenad och för att fråga om det skulle vara några festligheter i byn. På dessa öar försöker vi att vara noga med att ta på myggmedel för just här har de haft utbrott av malaria för bara någon månad sedan. På vägen till byn mötte vi några som var på väg ut till ön och vi frågade dem vad som var på gång. De sa att något firande i byn skulle det inte bli men de var på väg ut till ön Uripiv till ”Alla Lärares Dag” och att vi var välkomna dit. Efter en kort promenad genom byn vände vi tillbaka, tog upp ankaret och flyttade ut till Uripiv där vi tog jollen in till stranden.

Där blev vi mottagna av öns ”chief” som berättade var vi skulle gå någonstans. Mitt i byn bredvid kyrkan var det ett tak uppsatt och här var det fullt av människor som satt på bänkar eller på marken. Vi blev visade till en ledig plats och satt en stund och lyssnade på talet som en myndighetsperson höll. I en paus smet vi iväg och gick för att titta på byn istället. Här ute på ön finns en stor traditionell by. Alla hus är tillverkade av palmblad och allt var verkligen fint och välordnat. Vi träffade en man som stod vid en stor murad ugn och bakade bröd och en annan man satt och rensade kavarötter. I övrigt verkade de flesta vara sysselsatte med matlagning till lärarnas möte. Vi mötte flera som kom med mat antingen i skottkärra eller på stora filtar. De var den traditionella maträtten laplap som tillagas på varma stenar nedgrävda i marken. När vi var tillbaka hos lärarna satt de flesta runt en stor laplap som var utlagd på mattor på marken. Vi välkomnades in, tog varsin tallrik och blev serverade laplap med lite olika tillbehör som krabba, kyckling och biff. Efter maten blev det uppträdande av lärare och elever från de olika skolorna i trakten.  Vid vår hemfärd blev vi glatt avvinkade av barnen i byn.

Vi seglade vidare längs Malekulas kust och stannade en natt i Gaspard Bay längst ner på södra spetsen av Malekula. Här hade vi också hört att det skulle finnas dugonger och redan när vi svängde in i viken såg vi ett par stycken. Vi ankrade, satte på oss badkläder och tog jollen för att försöka att få snorkla med dem. Men då var de borta, vi drev omkring i en timme utan resultat. På morgonen när vi åt frukost såg vi flera dugonger och beslöt att flytta båten en bit ut i viken där de verkade hålla till och äntligen fick vi se dem på närmare håll. Vattnet i viken är lite grumligt och det gillar dugonger men bilderna blir tyvärr inte så bra. Upplevelsen däremot var desto bättre när en tre meter lång dugong plötsligt kommer simmande rakt under en.

På eftermiddagen flyttade vi en kort bit till Maskelyneöarna och ankrade utanför byn Lutes. När vi var på en tur med jollen träffade vi Tom som kom paddlade i sin kanot. Han ville gärna visa oss runt så vi följde med honom in till grannbyn Peskarus där han bodde. Tom visade oss runt i byn, visade oss affären, kyrkan och det nya samlingshuset de höll på att bygga. Nästa steg var att sätta in fönster och dörrar något han trodde att de kanske skulle kunna göra nästa år när de fått ihop tillräckligt med pengar för att köpa dem. Om någon vecka var det dags för val här i Vanuatu. Valaffischer och propaganda satt anslagen lite överallt. När vi var tillbaka vid Toms hus frågade vi honom om vi kunde ge honom något för hans guidning. Han sa att naturligtvis skulle han bli glad för det men att vi själva fick bestämma summan. Vi gav honom en sedel och han bjöd in oss för att dricka kava senare på eftermiddagen. Han undrade även om vi kunde tänka oss att ta med några gamla t-shirts för de har dåligt med kläder och även om vi kunde tänka oss att ge en slant till hans dotters skolgång.

Cecilia som inte är så förtjust i kava (hon tycker mer om cava) stannade hemma. Jocke tog med sig en amerikansk ensamseglare och ett australiskt par istället. Alla gick igenom sina garderober och tog med sig gåvor så Tom fick en fin hög med t-shirts mm när de kom in till byn på eftermiddagen. Kavan i Vanuatu blandas starkare än den i Fiji så tungan och läpparna domnar bort när man dricker den. Kavan som är svagt narkotiskt ska även ha en lugnande effekt men då behöver man nog dricka mer än vad vi gjorde för vi nöjde oss med två skålar var av den jordsmakande drycken..

Efter en delvis regnig tid i Maskelyne var det dags att segla tillbaka till Port Vila för att klarera ut. När ett lämpligt väderfönster kommer ville vi vara redo för att segla söderut till Nya Kaledonien.